Montessoripedagogiken

Montessori

Maria Montessori (1870-1952) var Italiens första kvinnliga läkare. I sitt arbete kom hon tidigt i kontakt med utvecklingsstörda barn och hon blev snart övertygad om att barnens problem var av pedagogisk snarare än medicinsk art. Deras tillstånd kunde förbättras med intellektuell stimulans.

Hon utvecklade efter hand pedagogiska metoder för att hjälpa barnen och hon lyckades över förväntan. Barnens intellektuella och känslomassiga utveckling var häpnadsväckande. Hon frågade sig då, om inte hennes idéer också skulle kunna tillämpas lika väl på helt friska barn. Pedagogiken bygger på noggranna observationer av barns utveckling. Arbetsmetoderna växte fram som ett svar på barnens egna behov och intressen. Pedagogiken grundar sig också på en filosofi om alltings samband på jorden och alla individers betydelse.

”Hjälp mig att göra det själv”
Detta är en tanke, som grundar sig på det faktum att ingen kan lära någon annan något. Man kanske behöver hjälp för att kunna lära sig, men själva inlärningen måste var och en klara på egen hand.
I en Montessorigrupp är lärarens uppgift därför inte i första hand att förmedla kunskap. Snarare att observera barnen och vara uppmärksam på varje barns behov. Att ge den stimulans, som svarar mot varje barns mognad och intresse.

Läraren berättar, beskriver, stimulerar till diskussion och nya frågeställningar. Visar var kunskap finns att hämta och visar hur materialet skall användas för att ge meningsfull träning. Sedan gäller det för barnet att arbeta självständigt med sin uppgift. All onödig hjälp är ett hinder i barnets utveckling.

mariam